Från "mini" till "midi"

Kebab-svacka?

Jag minns den första blöjan jag fick byta på Ester. Det var två barnmorskor inne i rummet, de hade säkert gjort det här flera tusen gånger, själv hade jag bytt EN endaste babyblöja förut (dock flera vuxenblöjor i Sydafrika). Jag var rädd att hålla i henne för hon var ju så liten, "tänk om jag tappar henne, hur håller man en sådan här egentligen?". Men detta är ett minne blott. Idag har Ester nämligen bytt upp sig till "midi" blöjor, för barn runt 5-8 kg. Hon har för länge sedan gått över fem kg och är antagligen snarare lite över sex (ska vägas på Tisdag)...men vi har hållt fast vid "mini" blöjorna in i det sista... Kanske är detta någon omedveten ovilja till att hon växer sig stor. Det är ju så mysigt med en såhär liten tramsgumma.

Idag har vi redan hunnit med att måla och a

tt åka ner på stan och köpa den nionde säsongen av "Vänner". Klockan är bara 14.37 (klockan på blogger lever sitt egna lilla liv). Ester hade blandade känslor angående målningen, att doppa fötterna i färg var inte alls kul, men att bli tvättad med varmt vatten i handfatet var desto bättre. Tanken var att jag skulle få till några fina hand- och fotavtryck ovanför mina egna... resultatet blev dock lite varierande som ni ser nedan:

Pappas hand (26 år) - Esters hand (snart 3 månader)

Pappas hand (26 år) - Esters fot (Snart 3 månader)

Att åka buss tycker Ester om, det rör ju sig både lite i vagnen och utanför fönstret. Solen envisas dock att blända henne så pappas jacka får för det mesta ligga och blokera utsikten ifrån vagnen. Det blir en del reaktioner då vi kommer på och av bussen. Folk är inte vana vid att se en pappa med vagn ännu, fast det kommer mer och mer. Sen kan ju dagens reaktioner delvis bero på att jag dragit på mig min "SVERIGE" tröja i gult och blått. Kanske ett dumt drag då det mest bor människor med utländsk bakgrund här i Gottsunda... men jag har ju inga fientliga tankar om dem och det hoppas jag märks då de pratar med mig... Hejja Sverige! 20.00 på TV6.

Då vi kom hem så åt Ester mer än hon brukar så tidigt. Sen var det lite gnälligt och då försökte jag rapa henne utan resultat... så vi tog en cykeltur i fotöljen. Det innebär att jag greppar hennes fötter och vevar dem upp och ner så det ser ut som om hon cyklar. Detta resulterade i både rapar och pruttar. Till sist förstod jag att det var dags att gå till skötbordet. Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad av att få torka bajs! Men då Ester gör en "ahhh-phhrhrhrhr" så betyder det nu mera att dagen kommer bli bra. (Alltså utan så mycket ont i magen-skrik).

Dagens Tips:

Esters barnvälsignelse den 17e Maj under mötestid i Pingstkyrkan, Uppsala. Mötet börjar 11.00. Efter mötet är släkten inbjudna till smörgåstårta hemma hos oss, vi har tyvärr inte plats för fler än släkten. Men det är ju en orsak att släpa sig iväg till kyrkan i alla fall... Personligen kan jag uppleva att Gud inte direkt är beroende av församlingens lite torra ritualer då det gäller barn. Men jag har lite allmänt svårt för auktoriteter, i synnerhet inom församlingen... så bry dig inte om mig. :) 

Dagens funderare:

Kan tystnad läka sår?

Jag har varit del av sammanhang där detta ses som en självklarhet. Både ifrån frikyrkliga sammanhang och ifrån nära släkt har jag hört råd liknande: "det är bara att släppa och gå vidare".  Det ses tydligen som en andlig princip av vissa människor att man ska fälla svansen mellan benen och gå och gömma sig i tystet när någon har sårat en. Jag tycker och tror (som det kanske redan har märkts) att detta är fel. Jesus säger: "vänd andra kinden till". Men Paulus råder oss att tala med varandra om vi har något emot varandra, vidare säger han också att man bör ha vittnen som lyssnar om personen inte vill prata i förstaskedet för att senare ta tvisten inför hela församlingen. Skillnaden mellan Jesu ord och Paulus råd är ANTAGLIGEN (egen tolkning) att Jesus talar om hedningar medan Paulus talar om bröder/systrar i herren. Vi bör ju tillrättavisa varandra om vi behandlar varandra illa, eller? 

Själv har jag levt efter en egenkomponerad princip (egenkomponerad på det viset att jag kommit fram till den själv, även om den fanns långt innan jag var född och har varit väl beprövad). Jag kan inte bara släppa och gå vidare, för om jag bara "släpper" så blir jag bitter och ältar. Bättre är då att tar tjuren vid hornen tills dess att jag verkligen kan låta saken vara - oavsett om den är utredd eller ej. Men många saker som kräver bearbetning, kräver i sin tur att andra ställer upp. Det kräver att dessa "andra" inte låter tystheten råda. Då kan det bli svårt att komma till en punkt då man kan släppa det man går och bär på och hela sina sår. 

person A: "AJ!, sluta slå mig - titta nu blöder jag", 

person B: "Nä, det gamla är förgånget, se något nytt har kommit - älta inte i vad andra gjort emot dig nu min vän", 

person A: "Vän? men du slog mig ju, det gör ont!", 

person B: "Om du har ont så borde du gå till en läkare", 

person A: "Så du tänker inte ens erkänna att det var du som slog mig? Du ber alltså inte om förlåtelse?", 

person B: "Förlåtelse har jag redan fått av någon större än du, om du fortfarande har problem med att du blivit sårad så kanske du bör gå till en psykolog", 

person A: "Psykolog?! Hjälp mig att förlåta dig istället genom att visa lite ånger, jag är en människa med känslor, se mig! respektera mig!", 

person B: "Slutar inte du att älta det förgångna snart så går jag här ifrån, jag tänker inte låta dig trycka ner mig", 

person A: "Ok, jag ska vara tyst, men du kan ju glömma att jag någonsin kan lita på dig igen - så länge du inte visar att du ångrar att du slagit mig!"

Det kanske är förståeligt att en sinnesrubbad person resonerar som person B, kanske kan en väldigt from kristen acceptera detta om person B är okristen... men att en broder/syster beter sig så här går i alla fall inte jag med på, berätta gärna vad DU känner om mina tankar. Behöver feedback på detta.

Strax kommer ett nytt inlägg med fler bilder...