Upp som en pannkaka, ner som en sol

Det har varit en bakvänd dag för lilla struten idag... eller snarare ett bakvänt dygn. I natt så vaknade både jag och Jess av Esters gråt. Det har hänt någon enstaka gång förr att hon haft en mardröm som vi dock kunnat knäppa bort med fingrarna... men i natt fortsatte hon att skrika fast hon var vaken. Det var otäckt. Inget hjälpte. Inte ny blöjja, inte bröstet, inte promenad i vardagsrummet eller sång. Jag undrar vad hon drömde om :( Till slut vaknade hon så mycket att hon blev tyst, men hon log inte...var bara tyst och såg bekymrad ut. Det gjorde lite ont.

Under dagen har hon varit känslig. Så fort jag gått för att hämta något så har hon startat gnälla eller direkt gråta. Kanske känner hon av stressen för packning och allt som "måste" göras innan vi ger oss av på nästa resa. Kanske är hon bara slut efter Torp och borde egentligen få ta det lugnt utan resa nu en vecka.... men livet blir inte alltid som man helst skulle vilja att det vore. Det har dock blivit bättre och bättre med humöret för Esters del.

Så kom mormor för att bytlåna bil med oss till semestern och även för att sitta barnvakt då vi bäbisföräldrar gick till bion för att se Transformers #2. Filmen var roligare än ettan... men precis som ettan så gick det alldeles för fort is triderna, jag hann inte se vad som hände och då jag precis hade insett vad som höll på att hända så var allt redan avklarat för stunden... sen följde en vändning, efter det så byggdes förväntningar på nästa moment, sedan slog det till igen blixtsnabbt så att jag inte hann med... så började det om med en ny vändning o.s.v... Tyvärr var filmen lite av en besvikelse. Visst, Devastator var med nu...ballt, soundwave med.... men man hann liksom inte uppskatta dem förrän de togs ur fokus eller slogs sönder. Jag ger Transformesr #2 3 av 5 getter på grönbete... men två av de getterna är nog mest p.g.a. att jag är en gammal transformersnörd. Dessutom gillar jag bockskägg. Jag trodde verkligen att man skulle få följa Starscream lite mer denna gången...han är ascool. Relationen mellan han och Megatron kom iofs. i lite fokus...men de kunde gett de scenerna mist 4 ggr mer speltid.

"Låten oss biten våra fäder i näsan" sa de inte till Ester på Torp... men ändå verkar just detta vara det bästa som finns i tillvaron just nu. Det blev tillslut en riktigt mysig solstrålekväll där Ester stog och hoppade i mitt knä och pep av glädje. Då jag lät bli att stötta upp henne med mina händer så blev följden att hon låg på mage mot mitt bröst, jag ryggade tillbaka och sökte ögonkontakt och fick till min stora förvåning ett stort smile (brukar mest få en förvirrad bäbis utan närvora i blicken då hon ligger så). Detta följdes av lite glädjekvitter och så PLÖTSLIGT från ingenstans en infall mot min näsa. Proceduren upprepades och vi låg båda och tjöt av skratt. Underbart ;)

Sedan deckade Ester i mammas famn. KLART SLUT för struten.

Nyss öppnade jag ett mail från någon spelprogrammerare i USA. Han undrade om jag tillät hans team att använda en remix av en av mina gamla fasttrackerlåtar i hans spel. Det är tydligen ett fightingspel som Super Mario Brawl... fast med andra figurer. Jag lyssnade på låten (som jag inte visste fanns och som jag inte minns att jag gett tillåtelse till)... jag hör knappt någon likhet med orginalet. Hur som helst så får de gärna använda låten. Bra att de frågade om lov. Några pengar lär jag dock inte få av projektet eftersom det är ett freeware-spel. Jag har för övrigt gett upp på dessa spelprogrammerare som lovar guld och gröna skogar om de "bara" får använda mina låtar. De har inte tillräckligt med fritid för att lyckas i branchen...

Kul angående låten de ville använda dock, jag tror jag gjorde den 2000 eller nått... Efter att ha laggt upp den på modarchive.org där nästan alla mina trackerlåtar ligger så var det någon som länkade till den på en "retro" gamermusic sida. Typ som om den var en klassiker inom spelmusiken...heh. Många har laddat ner den och genom detta så antar jag att en spelprogrammerare helt enkelt snott den till något litet skitspel. Spelet har antagligen blivit lite av en "klassiker" som sedan får gästspela med en karaktär hos det aktuella spelprojektet. Därmed gästspelar även låten. Det är min teori. God natt

Adrenalinkick mitt i vardagen

Oj oj. Jag måste få ventilera detta...

För en kvart sedan låg Ester på soffan i vardagsrummet och kvittrade. Jag fixade lite mat och skulle sätta mig och äta den brevid henne...

...då fick jag se den, den var ENORM!!! Jag har aldrig sett en så stor förut. Jag blev rädd fast jag aldrig brukar bli rädd av dem... det var en geting! Kom ihåg då, att jag varit i sydafrika och grävt upp ett bo med förvirrade tvågaddade getingar... de var inte lika stora som denna även fast de var större en än vanlig svensk geting. Den här måste ha varit någon slags drottning eller nått. Sjuuuuukt stor.

Adrenalinet pumpade i mig, jag tänkte inte riktigt igenom vad jag gjorde men första bästa grejj som är tillräckligt lång tog jag tag i, en lång hårdpappersrulle där det en gång suttit inslagspapper på. Så började Ester känna av stämningen och gråta. Jag gick in med henne i sovrummet, den där getingen kunde säkert ha tagit kol på henne om hon fått en sting av den. 

Kampen blev några minuter lång. Den ramlade då jag dängde till den, den stannade upp då jag försökte klämma den, men så bara fortsatte den direkt efteråt. Jag trodde jag klämt den till döds då ena vingen var still under papprullen men när jag lättade så flög den äntligen ut. Adrenalinet la sig... nu har jag huvudvärk. Det var den största geting jag någonsin sett... man kunde se håret på underdelen... oj oj oj

Bild special - Torp edition

Hej. Visst var det tråkigt utan bilder i förra inlägget? - här kommer en hel bildspecial!!!

Jag vill också dricka ur mugg, får jag inte det så slår jag på dem - då blir det i alla fall rättvist eftersom ingen får dricka ur mugg.

Redan nu är hon envis och kan själv. Här ser vi prov på egen matning vid sovdags.

Hör hon musik i de där eller??! Nä, det är nog bara en konstig känsla... ett slags stilla groove.

I husvagnen hade vi många mysstunder. Här ett samtal mellan två generationer bananälskare.

Pappa körde slut på både Ester och Pascal då vi var ute på långpromenad för att fota blommor.

Morfar och mormor i sina essen...Spana även in hippievagnen i förtältsgluggen.

Midsommarafton, detta är på vägen ner mot ladan(syns ej i bild).
Inte konstigt att Ester blir trött som hejjar på så mycket folk ;)

Kvällsmys i husvagnen. Det är inte bara Ester som är trött efter en veckas Torpande.

Notera lillfingret hos Jess ;)

Ester åker hem, helt slut.

Andrum innan nästa resa

Bäbis i hoppgunga, fru på väg till affärn och här sitter jag med en persika (eller aprikos eller vad det nu är) som har böldpest av någotslag. Skönt är det hur som helst att vara hemma där man inte får höjdskräck av att gå på toaletten, men Torpveckan har varit helt ok. 

Ester är också glad att vara hemma. De sista dagarna var hon lite ängslig tyckte jag...men nu verkar hon vara glad att få vara hemma igen. :)

Esters första Torpvecka utanför magen har varit ett stort äventyr. Hon har gått på tältmöte för små barn, varit med i stora Ladan och i Sionstältet på seminarium. Som tur var fick vi tag på ett par snorgröna barnhörselskydd, annars skulle nog de små öronen ha tagit skada. Trots att de var väldigt underliga enligt Ester så var de väl värt pengarna…. Hur mycket kostade de mormor? J

Men Ester har inte bara varit på möten. Hon har hälsat på sextioelva personer också. I det stora taget så har husvagnslivet fungerat relativt smärtfritt för henne, dock (tror dr.pappa) skapar det osäkerhet att vara borta ifrån hemmet länge oavsett husvagn eller ej. Vad mer kan jag säga? Potatisarna har gått ner med hast och munnen går i ett. Man kan faktiskt hålla mindre insiktsfulla samtal med våran lilla strut. Hon förflyttar sig lite ofrivilligt ibland också, vilket bådar gott. Nyss satsade hon hela sin koncentration och kraft på den lilla röda bollen då vi sparkade boll med den. Hon vet vad hon gör då hon tar sats och sparkar iväg den, det är ju as coolt!

 

Vidare om Torp så var detta alltså min första hela vecka av många framöver. Det är en tradition som jag är ingift i, det finns inget jag kan ändra på angående detta – och jag måste vara aktiv under hela tillställningen också – annars räknas det inte. Så jag har gått med på att vara totaltoffel en vecka om året för husfridensskull…men också för att jag älskar min fru. Sen, om jag ska vara ärlig, så är jag väldigt glad att det är viktigt för henne att gå på möten o.s.v… synd bara att vi inte fick uppleva mer av dem tillsammans. Alltid är det någon som måste ha koll på Ester och då blir koncentrationen delad och innehållet lite luddigt i mötet. Svårt att möte Gud tillsammans då… men jag hoppas att det kommer. Fler chanser kommer garanterat.

”Jaha, har Axel gått och blivit konferenskristen” tänker du? ;) Ursch, jag vill verkligen inte börja med något som jag inte fortsätter med längre än jag minns Torp i år. Ska det vara något kristet här hemma så ska det komma ifrån våra hjärtan, inte ifrån ett läger. Skönt då att samma saker dykt upp på konferensen som de tankar jag hade innan. J Man kan säga att jag fått en hel del bekräftelse, en gnutta inspiration och en aningens allvar.

Hem kom jag i alla fall med mängder av kristen litteratur.

Angående förra inläggets sjukdomstillstånd så har jag haft vissa känningar i början av veckan. Frun fick leda mig hem efter ett seminarie då jag ”slagit på” dövörat så det snurrade en aning. Min meniere var sådär (rimmar).

Paskal, den lila lilla pappegojan från frankrike, pratar just nu med Ester om sin regnbågsnäbb.

Ester gillar that ’70s show ;) Vi har tittat klart på alla 10 vänner säsonger nu (tog oss ca 10 månader) så nu har vi valt ’70s istället. Seinfeld får vänta eftersom jag fortfarande kan de flesta avsnitten utantill.

Dagens funderare:
JA! Äntligen en ”dagens” igen hoppas jag du tänker…kanske inte, men i alla fall…
Jag gick på Torp intet ont anande… Jag tänkte ”Skönt att slippa ´ko ack ack kaaa´ i alla fall”… men så slog det mig som ett basebollträ. De reste stången och dansade med kransar i håret… snälla ni, detta är en kristen konferens! Ni har just hört en predikan om avgudar! Jag skäms så jämtemot våra internationella talare…men sepciellt inför Gud. Det är ju så fruktansvärt puckat… traditioner är antagligen en rot till allt ont. Varför, ohh varför…dansar vi varje midsommar runt en jättepenis?

Dads night out

Ja, det är inte alla småbarns pappor som får vara ute tills klockan 6.30 på morgonen under helgen... men det blev visst nödvändigt för mig i fredagsnatt.. men först till Ester!

När man tror att "det kan inte bli bättre än så här" så lägger hon till med flera nya underbara skills. Dels har hon börjat bli lugnare då hon

 blir hungrig. Jag tar det som ett tecken på trygghet. Istället för gallskrik ifrån ingenstans så blir det lite gnäll och pet i munnen, vilket gör det möjligt att hinna med uppvärmningen innan gallskriket kommer. Kanske är det ett tecken på att hon inte orkar skrika hela tiden också...vad vet jag. :)

Sen har hon börjat hårdträna inför framtida fotbollsläger. Enligt färska uppgifter från annan expert så ska hon ha legat på mage och bollat med en röd "klämm"-boll med högerhanden så att den tillslut rullade iväg emot vänster sida. Då, istället för att fortsätta bolla med högerhanden så att hon tippar över, så byter hon hand så att högerarmen stöttar kroppen och vänstern pillar med bollen. Duktig flicka! Sen har vi ju hoppgungan. Jag har spelat lite boll med henne då hon hängt där och tro det eller ej, hon tar faktiskt sats och sparkar till bollen då den kommer mot henne!!! :D (pappa stolt).

Hennes medvetenhet har helt klart ökat. Hon

 känner så fort vi lämnar rummet där hon är, vilket inte tycks om alls. Så istället för att skrika för hunger så skriker hon...eller snarare gråter, direkt hon är ensam. Det kan bli lite löjligt ibland då hon bryter ihop t.o.m. om man drar för duschdrapperiet i badrummet då man ska skölja av sig.

Kommunikationen har blivit bättre... även om vi aldrig förstår vad hon menar så ger hon inte upp med sitt konstiga tal. Ibland återkommer samma "ord" flera gånger... typ som hon tränar på just det uttalet. Ibland faller sig orden så att det blir svenska ord av det. Som här om kvällen då både jag och Jess med breda leenden härmade hennes "halleluja". I natt var hon dock liiiiiite väl pratsugen, samtidigt som hon var trött. Så ho

n låg och kråmade sig fram och tillbaka i den nybäddade sängen samtidigt som munnen gick i ett...säkert nästan en timma.

Ibland kan hon bara ligga på rygg, hur glad som helst, och ta sats med hela kroppen och sparka i golvet eller i sängen beroende på vart hon ligger. Jag har filmat detta fenomen akomponerat av högljudda skrik...men jag orkar inte lägga över filmen till detta inlägg...ska leta upp en annan istället..

Mekaniska slag med högerhanden har ock

så börjat höra till vardagliheterna i Esters liv. Hon liknar en robotdocka då hon sitter och slå sig själv med knuten näve för munnen eller mot min hand. "bam bam" i "the flintstones" vet säkert hur känslan är.

Sist men inte minst så har matandet ökat markant. Igår drog hon i sig en halv potatis mosad med bröstmjölk och lite olja. Jag har lurat henne att jag också äter av den då jag matar och det verkar fungera för då blir den mycket mer intressant. :)

filmen var nog lite för stor, här kommer en bild istället...

Så till den tråkigare delen av inlägget. Dads night out:

Det började för två veckor sedan. Jag fick tinitusljud i örat då Ester skrek högt. Ibland kände jag att jag fick lock för örat och att balansen påverkades. Hörselbortfall kom och gick även det och ibland kändes det som att högerörat svarade för någonslags echoeffekt på det ljud som vänsterörat hörde. Men det gick över ganska fort för att sedan komma tillbaks efter någon dag och så tänkte jag att "jaja, det är väl någon överansträngning...bara jag får vila örat så blir det nog bra"... men nej.

Då jag vaknade på morgonen i fredags så var det MYCKET värre. Det gungade i huvudet som om jag var på en båt och Jess måste ha trott att jag dragit i mig ohyggliga mängder sprit under natten för jag kunde inte gå rakt utan hamnade in i väggen flera gånger. Illamåendet höll mig ifrån frukosten och jag gav ganska snart upp på dagen och gick och la mig igen. Men vad som var värst var att mitt högeröra var totaltäppt, jag kunde inte höra nästan någonting på det. Så jag beslutade mig för att ringa sjukvårdsupplysningen 1177...efter köandet så fick jag en tid hos närakuten nere på stan. 19.15 (så var den dagen förstörd).

Fortfarande var det som om jag befann mig på en röjjarskiva ute till havs. Jess fick bära ner Estertill garaget för det vågade inte jag med min knappa balans. Då jag kom in till doktorn så fick jag göra en del balansövningar var vid den ena fick mig att kapsejsa ner mot golvet. En annan övning gick ut på att hålla för ena örat och upprepa det som doktorn sa från andra sidan av rummet. Vänster öra hade inga problem att höra något...men jag hörde inte ett enda dugg med höger...inte bra. Tydligen så är det ganska hög prioritering då unga människor har hörselbortfall...eller "dövhet" som hon sa. Så jag fick åka ner till akuten med en remiss... Remissen skulle göra väntan kortare tydligen..

På akuten var Jess tvungen att lämna mig eftersom vår bil vägrade starta på vägen ner mot Närakuten och den enda bil som vi lånat var bilen till ett par som väntar barn alldelse snart. Kvinnan hade börjat få värkar så det kändes ju GANSKA dumt att låna deras bil. Inte fick jag med mig varesig mobil eller några kontanter heller.

Kvinnan i luckan var trevlig och sa att jag först skulle träffa en medecindoktor även om jag förstått av doktorn på närakuten att det var "Öra- näsa & hals" som gällde för mig... "ja ja" tänkte jag...de måste väl göra så då... Jag behövde dock inte betala mer för mitt akutfall då hon "nollade" min kostnad... Väldigt trevligt. Men hennes tidsuppfattning var inte den bästa. "några minuter" blev till timmar och vid 21.00 och frammåt så hade jag tappat tålamodet. Jag hade inte ätit NÅGOT på hela dagen och då sjösjukan lagt sig en aning så började de normala behoven att göra sig hörda igen.. "Men tänk om det är min tur alldeles strax" tänkte jag och kämpade mig kvar så länge jag kunde utan mat. "Ja, det är du på tur" sa de... Men jag tror medecindoktorn hade fullt upp att göra med ambulanspatienterna. Tur att jag inte mäter mitt värde i vart jag kommer i akutens priolista.

Då jag vandrat ut i regnet för att söka en bankomat utan att få komma in dit jag såg en för att klockan var för mycket så fick jag gå innervägen ifrån akuten. Maskinerna tog inte min 100-lapp så jag fick gå tillbaka till en växlingsmaskin. Ostmacka, fanta och Yalla yogurt, det funkar!

Hur som helst så hade jag säkert missat min chans att komma in... till slut så kom de och frågade efter mitt namn... då var klockan 22 nånting... tur att hon i luckan hade någon aning om vad hon snackade om....NOT.

Blodprov och korsförhör...sen ut i väntrummet igen... Jag tog en liten promenad för att lugn ner mig. Ringde Jess från sjukhustelefonen... klockan tickade. Klockan 23.30 hade jag börjat att tappa mitt tålamod...med all förståelse för att de mer akuta fallen ska komma före, men jag har en dotter att passa hemma och kan inte gå utan riktig mat i över ett dygn helst... så jag gick in till "enbart personal" och började fråga hur jag låg till i kön. Vid 00.30 var det fyra personer före mig tydligen, "SEN ska doktorn se på dig". Frustrationen över att antagligen direkt bli skickad vidare till "Öra- näsa & hals" fick mig att börja planera hemligheter. Jag antog att det skulle ta ca. 2 timmar till och sjuksköterskan höll med lite luddigt. Man får inte åka hem och vänta, då måste man skriva ut sig för att sedan hamna sist i priolistan på morgonen istället.... sist jag var på akuten var det också helgnatt har jag för mig...PARTY! Så jag "tog en liten promenad" vilket var ok. Promenaden gick upp till busshållplatsen där den sista bussen för dagen kom åkandes brevid mig, jag sprang ikapp den utan så farlig yrsel och åkte hem. Plockade kottar att kasta på fönstret, en kotte visade sig vara hundbajs. Jess öppnade och gjorde lite ostmackor åt mig medan jag lapade i mig lite fil och packade en väska med LARSONtidningar. Tog cykeln ner så jag var framme vid 1.30 ungefär.

Efter ännu mer väntrumsångest så gick jag åter igen in och frågade om hur jag låg till... det var ny personal på plats nu och de trodde att jag gått hem och hade därför skrivit ut mig. Men det roliga var att de varit och kallat in mig i väntrummet innan jag gått på min promenad. Kanske var det då jag var och växlade pengar eller nått...jag orkar inte ens tänka på det. De fick helt krast skriva in mig igen och jag fick direkt ett rum. Där låg jag tills klockan 6.00 och läste LARSON och löste soduko.

doktorn gjorde liknande tester på mig som den andra hade gjort. En stämgaffel lät olika de olika öronen vilket inte ALLS bådar gott för en musiker. Det han kom fram till efter mycket om och men var att det tyder på en sjukdom vid namn "Meniere" (Minere på engelska). här har du mer info om den:

http://mesh.kib.ki.se/swemesh/brs.cfm?Term=Meniere+Disease

http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=28522

Så egentligen kunde jag lika gärna fått träffa en "Öron- näsa & hals" doktor direkt alltså. Jag fick cykla hem vid 6.30 för att sedan ligga och vrida mig i sängen några timmar innan Jessica fick gå upp och fixa tvätten. Sedan var det dags igen att åka till sjukhuset vid 13.30 medan Jessicas far pillade med fordens bilbatteri. Vi fick köpa ett nytt, eller snarare vi fick låna för att köpa nytt. :(

Nere på "Öron- näsa & hals" fick jag inte vänta så länge. Doktorn var trevlig och kompetent och han hävdade att mina symptom tyder på denna "Meniere" sjukdomen. Egentligen ville han att jag skulle komma tillbaka på ytterligare ett besök på måndag, men vi åker ju till Torp nu så det får vänta en vecka. 

Sjukdomen ger sig uttryck av anfall likt det jag fick på fredagsmorgonen. Yrsel och hörselbortfall. Yrseln går bort ganska omgående medan hörselbortfall och tinitus kan stanna i veckor i stöten. Hur många anfall man får per år varierar kraftigt. Tur att jag har Ester redan, så jag har haft en god och glädjande anledning till att lägga ner musiklivet. För nu finns ingen återvändo, att pilla med musik då man är tondöv är inget jag tänker syssla med...kanske någon gång i en avlägsen framtid utan Meniere...men annars känns det rätt skönt att säga hejdå.

Nu har jag även en BRA ursäkt att inte vara på för folkfyllda platser eftersom min totala avsmak av detta tydligen är en DÅLIG ursäkt. ;)

Så, då har två dygn gått i papperskorgen då... detta får bli lite bättre hoppas jag.

Tjipp o hej, nu åker vi snart till Torp. Glad midsommar på dig.

Så mycket för en så liten

Oj oj, jag känner mig som Emil i lönnebergas mamma då hon skrev i den blå boken...

Under de senaste dagarna har jag haft lite ont i hjärtat för Esters skull, hon får vara med om så mycket att hon blir alldeles yr, stackarn... I helgen var det bröllop igen och eftersom Jess var värd så var det tänkt att jag skulle ha ensamt ansvar för ester under hela tillställningen. Nu föll det sig dock så att jag fick mycket avlastning av våra vänner från götet, vilket jag är väldigt tacksam för. Men Ester, hon somnade bara för att vakna igen så fort det kom en applåd...och det kom många. Då kvällen började närma sitt slut så kände jag mig verkligen elak, som om vi plågade henne med vilje. Inget ont om den fina bröllopsfesten, men det blir för mycket för en så liten. Nu ska hon få andas ut tillsammans med sin mamma och mig. Jess har fem veckors semester vilket gör att jag iofs. kan få lite vikariedagar då och då... men det är ändå som en semester för mig med då jag har avlastning av Jess (Alla ensamstående småbarnsföräldrar måste vara deprimerade i hemlighet). Visserligen ska vi åka till Torp-konferensen och senare ochså upp till Härnta m.m.... men vi ska nog allt se till att Ester får ta det lugnt i alla fall!

Just nu finns det inte så mycket mer att säga. Jag jobbade med färgläggningen av sida 11 idag. Det tog ca. 90 minuter...men då var den redan halvklar då jag började... 

Fridens

Två vidöppna små blåbär

Oj vad konstigt, Ester som alltid brukar vakna upp och få mat av mamma på morgonen. Något var helt klart fel. "Vad gör du här?" "Var är min mamma?" Hon var inte beredd på att det var jag som låg där brevid henne och matade henne med flaskan...

Hon lär sig nya skills hela tiden just nu. Hon skrapar med handen mot olika material. Hon suger på sina strumpor och tår. Hon har lärt sig nya sätt att gnälla på för att få mat - gladeligen är de inte lika skrikiga som de hon redan kunde. Hon tar sig fram några decimeter själv... men det går dock fortfarande bäst på rygg. Hon rör munnen upp och ner som om hon låtsas prata och hon härmar ljud - då jag "pruttar" henne på magen så svarar hon med ett "ahhh-prhhfhrrffhh". Jag har också vittne på att hon härmades då detta vittne sa "mamma". :)

På bilden nedan hänger Ester med polarn Gabriel. De har lite olika temperament just för stunden, men det lär ju kanske jämna ut sig om några månader. :)

Det är mycket som händer just nu så mina funderingar och djupdyk får komma i skymundan (känns inte som någon kommer gråta blod för det). tjo