När man tror att "det kan inte bli bättre än så här" så lägger hon till med flera nya underbara skills. Dels har hon börjat bli lugnare då hon
blir hungrig. Jag tar det som ett tecken på trygghet. Istället för gallskrik ifrån ingenstans så blir det lite gnäll och pet i munnen, vilket gör det möjligt att hinna med uppvärmningen innan gallskriket kommer. Kanske är det ett tecken på att hon inte orkar skrika hela tiden också...vad vet jag. :)
Sen har hon börjat hårdträna inför framtida fotbollsläger. Enligt färska uppgifter från annan expert så ska hon ha legat på mage och bollat med en röd "klämm"-boll med högerhanden så att den tillslut rullade iväg emot vänster sida. Då, istället för att fortsätta bolla med högerhanden så att hon tippar över, så byter hon hand så att högerarmen stöttar kroppen och vänstern pillar med bollen. Duktig flicka! Sen har vi ju hoppgungan. Jag har spelat lite boll med henne då hon hängt där och tro det eller ej, hon tar faktiskt sats och sparkar till bollen då den kommer mot henne!!! :D (pappa stolt).
Hennes medvetenhet har helt klart ökat. Hon
känner så fort vi lämnar rummet där hon är, vilket inte tycks om alls. Så istället för att skrika för hunger så skriker hon...eller snarare gråter, direkt hon är ensam. Det kan bli lite löjligt ibland då hon bryter ihop t.o.m. om man drar för duschdrapperiet i badrummet då man ska skölja av sig.
Kommunikationen har blivit bättre... även om vi aldrig förstår vad hon menar så ger hon inte upp med sitt konstiga tal. Ibland återkommer samma "ord" flera gånger... typ som hon tränar på just det uttalet. Ibland faller sig orden så att det blir svenska ord av det. Som här om kvällen då både jag och Jess med breda leenden härmade hennes "halleluja". I natt var hon dock liiiiiite väl pratsugen, samtidigt som hon var trött. Så ho
n låg och kråmade sig fram och tillbaka i den nybäddade sängen samtidigt som munnen gick i ett...säkert nästan en timma.
Ibland kan hon bara ligga på rygg, hur glad som helst, och ta sats med hela kroppen och sparka i golvet eller i sängen beroende på vart hon ligger. Jag har filmat detta fenomen akomponerat av högljudda skrik...men jag orkar inte lägga över filmen till detta inlägg...ska leta upp en annan istället..
Mekaniska slag med högerhanden har ock
så börjat höra till vardagliheterna i Esters liv. Hon liknar en robotdocka då hon sitter och slå sig själv med knuten näve för munnen eller mot min hand. "bam bam" i "the flintstones" vet säkert hur känslan är.
Sist men inte minst så har matandet ökat markant. Igår drog hon i sig en halv potatis mosad med bröstmjölk och lite olja. Jag har lurat henne att jag också äter av den då jag matar och det verkar fungera för då blir den mycket mer intressant. :)
filmen var nog lite för stor, här kommer en bild istället...
Så till den tråkigare delen av inlägget. Dads night out:
Det började för två veckor sedan. Jag fick tinitusljud i örat då Ester skrek högt. Ibland kände jag att jag fick lock för örat och att balansen påverkades. Hörselbortfall kom och gick även det och ibland kändes det som att högerörat svarade för någonslags echoeffekt på det ljud som vänsterörat hörde. Men det gick över ganska fort för att sedan komma tillbaks efter någon dag och så tänkte jag att "jaja, det är väl någon överansträngning...bara jag får vila örat så blir det nog bra"... men nej.
Då jag vaknade på morgonen i fredags så var det MYCKET värre. Det gungade i huvudet som om jag var på en båt och Jess måste ha trott att jag dragit i mig ohyggliga mängder sprit under natten för jag kunde inte gå rakt utan hamnade in i väggen flera gånger. Illamåendet höll mig ifrån frukosten och jag gav ganska snart upp på dagen och gick och la mig igen. Men vad som var värst var att mitt högeröra var totaltäppt, jag kunde inte höra nästan någonting på det. Så jag beslutade mig för att ringa sjukvårdsupplysningen 1177...efter köandet så fick jag en tid hos närakuten nere på stan. 19.15 (så var den dagen förstörd).
Fortfarande var det som om jag befann mig på en röjjarskiva ute till havs. Jess fick bära ner Estertill garaget för det vågade inte jag med min knappa balans. Då jag kom in till doktorn så fick jag göra en del balansövningar var vid den ena fick mig att kapsejsa ner mot golvet. En annan övning gick ut på att hålla för ena örat och upprepa det som doktorn sa från andra sidan av rummet. Vänster öra hade inga problem att höra något...men jag hörde inte ett enda dugg med höger...inte bra. Tydligen så är det ganska hög prioritering då unga människor har hörselbortfall...eller "dövhet" som hon sa. Så jag fick åka ner till akuten med en remiss... Remissen skulle göra väntan kortare tydligen..
På akuten var Jess tvungen att lämna mig eftersom vår bil vägrade starta på vägen ner mot Närakuten och den enda bil som vi lånat var bilen till ett par som väntar barn alldelse snart. Kvinnan hade börjat få värkar så det kändes ju GANSKA dumt att låna deras bil. Inte fick jag med mig varesig mobil eller några kontanter heller.
Kvinnan i luckan var trevlig och sa att jag först skulle träffa en medecindoktor även om jag förstått av doktorn på närakuten att det var "Öra- näsa & hals" som gällde för mig... "ja ja" tänkte jag...de måste väl göra så då... Jag behövde dock inte betala mer för mitt akutfall då hon "nollade" min kostnad... Väldigt trevligt. Men hennes tidsuppfattning var inte den bästa. "några minuter" blev till timmar och vid 21.00 och frammåt så hade jag tappat tålamodet. Jag hade inte ätit NÅGOT på hela dagen och då sjösjukan lagt sig en aning så började de normala behoven att göra sig hörda igen.. "Men tänk om det är min tur alldeles strax" tänkte jag och kämpade mig kvar så länge jag kunde utan mat. "Ja, det är du på tur" sa de... Men jag tror medecindoktorn hade fullt upp att göra med ambulanspatienterna. Tur att jag inte mäter mitt värde i vart jag kommer i akutens priolista.
Då jag vandrat ut i regnet för att söka en bankomat utan att få komma in dit jag såg en för att klockan var för mycket så fick jag gå innervägen ifrån akuten. Maskinerna tog inte min 100-lapp så jag fick gå tillbaka till en växlingsmaskin. Ostmacka, fanta och Yalla yogurt, det funkar!
Hur som helst så hade jag säkert missat min chans att komma in... till slut så kom de och frågade efter mitt namn... då var klockan 22 nånting... tur att hon i luckan hade någon aning om vad hon snackade om....NOT.
Blodprov och korsförhör...sen ut i väntrummet igen... Jag tog en liten promenad för att lugn ner mig. Ringde Jess från sjukhustelefonen... klockan tickade. Klockan 23.30 hade jag börjat att tappa mitt tålamod...med all förståelse för att de mer akuta fallen ska komma före, men jag har en dotter att passa hemma och kan inte gå utan riktig mat i över ett dygn helst... så jag gick in till "enbart personal" och började fråga hur jag låg till i kön. Vid 00.30 var det fyra personer före mig tydligen, "SEN ska doktorn se på dig". Frustrationen över att antagligen direkt bli skickad vidare till "Öra- näsa & hals" fick mig att börja planera hemligheter. Jag antog att det skulle ta ca. 2 timmar till och sjuksköterskan höll med lite luddigt. Man får inte åka hem och vänta, då måste man skriva ut sig för att sedan hamna sist i priolistan på morgonen istället.... sist jag var på akuten var det också helgnatt har jag för mig...PARTY! Så jag "tog en liten promenad" vilket var ok. Promenaden gick upp till busshållplatsen där den sista bussen för dagen kom åkandes brevid mig, jag sprang ikapp den utan så farlig yrsel och åkte hem. Plockade kottar att kasta på fönstret, en kotte visade sig vara hundbajs. Jess öppnade och gjorde lite ostmackor åt mig medan jag lapade i mig lite fil och packade en väska med LARSONtidningar. Tog cykeln ner så jag var framme vid 1.30 ungefär.
Efter ännu mer väntrumsångest så gick jag åter igen in och frågade om hur jag låg till... det var ny personal på plats nu och de trodde att jag gått hem och hade därför skrivit ut mig. Men det roliga var att de varit och kallat in mig i väntrummet innan jag gått på min promenad. Kanske var det då jag var och växlade pengar eller nått...jag orkar inte ens tänka på det. De fick helt krast skriva in mig igen och jag fick direkt ett rum. Där låg jag tills klockan 6.00 och läste LARSON och löste soduko.
doktorn gjorde liknande tester på mig som den andra hade gjort. En stämgaffel lät olika de olika öronen vilket inte ALLS bådar gott för en musiker. Det han kom fram till efter mycket om och men var att det tyder på en sjukdom vid namn "Meniere" (Minere på engelska). här har du mer info om den:
Så egentligen kunde jag lika gärna fått träffa en "Öron- näsa & hals" doktor direkt alltså. Jag fick cykla hem vid 6.30 för att sedan ligga och vrida mig i sängen några timmar innan Jessica fick gå upp och fixa tvätten. Sedan var det dags igen att åka till sjukhuset vid 13.30 medan Jessicas far pillade med fordens bilbatteri. Vi fick köpa ett nytt, eller snarare vi fick låna för att köpa nytt. :(
Nere på "Öron- näsa & hals" fick jag inte vänta så länge. Doktorn var trevlig och kompetent och han hävdade att mina symptom tyder på denna "Meniere" sjukdomen. Egentligen ville han att jag skulle komma tillbaka på ytterligare ett besök på måndag, men vi åker ju till Torp nu så det får vänta en vecka.
Sjukdomen ger sig uttryck av anfall likt det jag fick på fredagsmorgonen. Yrsel och hörselbortfall. Yrseln går bort ganska omgående medan hörselbortfall och tinitus kan stanna i veckor i stöten. Hur många anfall man får per år varierar kraftigt. Tur att jag har Ester redan, så jag har haft en god och glädjande anledning till att lägga ner musiklivet. För nu finns ingen återvändo, att pilla med musik då man är tondöv är inget jag tänker syssla med...kanske någon gång i en avlägsen framtid utan Meniere...men annars känns det rätt skönt att säga hejdå.
Nu har jag även en BRA ursäkt att inte vara på för folkfyllda platser eftersom min totala avsmak av detta tydligen är en DÅLIG ursäkt. ;)
Så, då har två dygn gått i papperskorgen då... detta får bli lite bättre hoppas jag.
Tjipp o hej, nu åker vi snart till Torp. Glad midsommar på dig.
1 kommentar:
Peace, hummm tråkigt. Jo vi har nog samma syndrom - misstänker jag....
Skicka en kommentar