Andrum innan nästa resa

Bäbis i hoppgunga, fru på väg till affärn och här sitter jag med en persika (eller aprikos eller vad det nu är) som har böldpest av någotslag. Skönt är det hur som helst att vara hemma där man inte får höjdskräck av att gå på toaletten, men Torpveckan har varit helt ok. 

Ester är också glad att vara hemma. De sista dagarna var hon lite ängslig tyckte jag...men nu verkar hon vara glad att få vara hemma igen. :)

Esters första Torpvecka utanför magen har varit ett stort äventyr. Hon har gått på tältmöte för små barn, varit med i stora Ladan och i Sionstältet på seminarium. Som tur var fick vi tag på ett par snorgröna barnhörselskydd, annars skulle nog de små öronen ha tagit skada. Trots att de var väldigt underliga enligt Ester så var de väl värt pengarna…. Hur mycket kostade de mormor? J

Men Ester har inte bara varit på möten. Hon har hälsat på sextioelva personer också. I det stora taget så har husvagnslivet fungerat relativt smärtfritt för henne, dock (tror dr.pappa) skapar det osäkerhet att vara borta ifrån hemmet länge oavsett husvagn eller ej. Vad mer kan jag säga? Potatisarna har gått ner med hast och munnen går i ett. Man kan faktiskt hålla mindre insiktsfulla samtal med våran lilla strut. Hon förflyttar sig lite ofrivilligt ibland också, vilket bådar gott. Nyss satsade hon hela sin koncentration och kraft på den lilla röda bollen då vi sparkade boll med den. Hon vet vad hon gör då hon tar sats och sparkar iväg den, det är ju as coolt!

 

Vidare om Torp så var detta alltså min första hela vecka av många framöver. Det är en tradition som jag är ingift i, det finns inget jag kan ändra på angående detta – och jag måste vara aktiv under hela tillställningen också – annars räknas det inte. Så jag har gått med på att vara totaltoffel en vecka om året för husfridensskull…men också för att jag älskar min fru. Sen, om jag ska vara ärlig, så är jag väldigt glad att det är viktigt för henne att gå på möten o.s.v… synd bara att vi inte fick uppleva mer av dem tillsammans. Alltid är det någon som måste ha koll på Ester och då blir koncentrationen delad och innehållet lite luddigt i mötet. Svårt att möte Gud tillsammans då… men jag hoppas att det kommer. Fler chanser kommer garanterat.

”Jaha, har Axel gått och blivit konferenskristen” tänker du? ;) Ursch, jag vill verkligen inte börja med något som jag inte fortsätter med längre än jag minns Torp i år. Ska det vara något kristet här hemma så ska det komma ifrån våra hjärtan, inte ifrån ett läger. Skönt då att samma saker dykt upp på konferensen som de tankar jag hade innan. J Man kan säga att jag fått en hel del bekräftelse, en gnutta inspiration och en aningens allvar.

Hem kom jag i alla fall med mängder av kristen litteratur.

Angående förra inläggets sjukdomstillstånd så har jag haft vissa känningar i början av veckan. Frun fick leda mig hem efter ett seminarie då jag ”slagit på” dövörat så det snurrade en aning. Min meniere var sådär (rimmar).

Paskal, den lila lilla pappegojan från frankrike, pratar just nu med Ester om sin regnbågsnäbb.

Ester gillar that ’70s show ;) Vi har tittat klart på alla 10 vänner säsonger nu (tog oss ca 10 månader) så nu har vi valt ’70s istället. Seinfeld får vänta eftersom jag fortfarande kan de flesta avsnitten utantill.

Dagens funderare:
JA! Äntligen en ”dagens” igen hoppas jag du tänker…kanske inte, men i alla fall…
Jag gick på Torp intet ont anande… Jag tänkte ”Skönt att slippa ´ko ack ack kaaa´ i alla fall”… men så slog det mig som ett basebollträ. De reste stången och dansade med kransar i håret… snälla ni, detta är en kristen konferens! Ni har just hört en predikan om avgudar! Jag skäms så jämtemot våra internationella talare…men sepciellt inför Gud. Det är ju så fruktansvärt puckat… traditioner är antagligen en rot till allt ont. Varför, ohh varför…dansar vi varje midsommar runt en jättepenis?