Badhoppan

Jag har ju kommit av mig lite med detta bloggande, tyvärr. Som tur är så har Jess visat framfötterna här på Esters hörna. Men nu kom jag ju på att jag bara måste skryta lite om Esters förehavanden sist vi var på badhuset, jag och hon...

Vi hade först försökt att åka bort till Fyrishov, Uppsalas svar på "Paradisbadet", så som jag alltid trott att alla badhus med lite extra "Flash" har hetat. Det var så packat på parkeringarna både framför och bakom den byggnaden så de hade gjort en tillfällig extraparkering på ett fält - som också var fullsmockat av bilar. Ja ja, tänkte jag och försökte lista ut någon bra parkeringsplats i närheten, vi åkte runt en stund och då jag kom på att man kanske kunde leta sig in på universitets parkering så gav Ester högljutt upp och krävde att vi åkte hem istället. Dumma evenemang och dumma Jullov....

Så vi gick till det lokala badhuset istället. 

Ja, det hade var rätt länge sedan vi delat en pool tillsammans där vi inte var fastkilade i varandras ben tillsammans med ännu en liten huligan. Så vi tog det nätt och klev lugnt ner i barnpoolens grundaste del. Ester blev lite besviken då hon märkte att den lilla blåa rutschkanan var borta. Jag gick och frågade efter den men den hade varit orsak till för många olyckor så den kommer aldrig tillbaks. Nehepp, då får vi försöka göra det bästa av situationen då, tänkte jag. Men det var inte så svårt. Ester klättrade så småningom upp på poolkanten och ville hoppa. Precis då hon skulle lämna kanten så började hon tveka och tittade på mig med både rädsla och frustration i ögonen. Så vi tog det stegvis. Först sittandes, sedan med krokiga ben, sedan från rakt stående. Sedan visade Ester vad hon är gjord av. Hon började hoppa ordentligt, och inte bara på poolens grundaste del. Snart var vi på stora bassängens djupaste del och hoppade och dök ifrån kanten. Varken jag eller Ester bottnar där. Jag inser att Ester aldrig gått i någon simskola eller ens gjort någon större strukturerad ansträngning att lära sig simma. Men hon hade inga problem alls. Jag tror inte ens hon behöver sina flytkorvar på armarna längre. Ska jag vara helt ärlig så stod jag där på kanten och bet mig i tungan lite då jag kommit på den smarta idén att dyka framåt likt proffssimmarna gör då de ska tävla. Jag har ALDRIG förut gjort det, bara dykt rakt nedåt någon gång för typ 25 år sedan. Det kändes pirrigt, men om nu Ester ska besegra sina rädslor stup i kvarten (bokstavligen), så kan jag också. Och det kunde jag!

Så, tack Ester, för att din mentalitet smittar av sig på en gammal fegis.