Berg- och dalvana

Titeln för inlägget är taget ifrån sånggruppen KENT. Men då KENTlåten är ganska mörk och tragisk så syftar Esters dalvana till det mer mildare hållet. Men i-och-för-sig, det har varit lite tragiskt för pappa på sistonde. Ester har tjatat om mamma då hon kommit hem från dagis, gråtit sig blå i ansiktet då det inte varit mamma som skulle ta nattningen och suttit och demonstrerat angående att mamma redan gått till jobbet på morgonen. "Mamma, jag vill gå till mammaaaaaaa...".

Men som tur är går det i vågor. I morse vaknade jag av ett stort leende. Ester låg och viskade saker som jag inte alls förstog mig på och verkade helt OK med att det bara var pappa kvar i sängen då hon vaknat. Då jag frågade henne om vi skulle gå upp till pottan så sa hon: "Inte ännu", och så klättrade hon upp och la sig tvärs över bröstkorgen på mig. Hon skulle tydligen titta på klockradion vad jag förstår. Jag lutade mitt huvud mot hennes rygg och myste lite, men då: "Inte ha huvudet! Då blir jag läskig och tar dig!" ...och så blev Ester läskig och tog mig fast jag tog bort huvudet. När hon blir "läskig" så biter hon ihop och sträcker fram händerna som två klor framför sig...ganska läskigt faktiskt.

Så kommer vi äntligen till badrummet och pottan. Då ser ester att någon skrivit på spegeln (komihåg för packningen till vår lilla helg-resa). "Vem har ritat på spegeln? Det är AJABAJA!". Ja, det ska man ju inte göra försöker jag hålla med... men nu är det bara mamma som skrivit lite till pappa så jag ska komma ihåg allt det där, fortsätter jag. "Det får hon inte göra, AJABAJA mamma!".

En positiv trend, eller vana, som Ester är inne i nu är att hon äter mycket mer än förut. Säkert tre gånger så mycket som under sämre dagar.

Nu ska jag gå och packa inför Göteborg. Tjipp!

PS. Våran hemtelefon är bortkopplad mestadels så det finns ingen anledning att ringa till den längre. DS