Din och Min

Det är inte helt enkelt det här med din och min, i alla fall inte när man är 2 år. Ester talade om för mig idag att "Det är min tröja!" "Ja, det är din tröja" svarade jag. Det skulle jag inte ha gjort, för hon upprepade, liksom för att förtydliga: "Det är MIN tröja!" "Ja, det är din tröja" svarade den (o)pedagogiska mamman, så diskussionen fortsatte ett par varv till, tills jag förstod att det var för svårt att skilja på din och min, så till slut blev det "Det är min tröja" "Ja, det är min tröja. Det är Esters tröja". Då var Ester nöjd... (Men det är ju inte direkt så hon lär sig grammatik i längden...) Pappas bok om dinosaurier är också ett spännande diskussionsämne: "Det är mina saurer!" "Nja, djuret heter DINOsaurier". "Nej, det är MINA saurer!" and so on i en oändlighet om man orkar det.